Kolonilotterna är nog ändå platsen jag återvänder till allra mest. Där är det fint året om, men allra bäst tycker jag att det är när allt står i full blom och det nästan känns som att man lämnat stan för en stund. En av mina finaste stunder där var när jag tog med min lilla mormor dit. Hon kommer från Skillingmark, en liten by i västra Värmland, och när vi gick mellan odlingarna stannade hon upp, tittade sig omkring och sa på bredaste värmländska: ”En pökka älske däta ställe. Här kan jä gå i timmer och strose.” Jag skrattade gott och höll helt och hållet med. För att översätta till begriplig svenska sa hon ungefär: ”Man kan inte annat än att älska det här stället. Här kan jag gå i flera timmar och strosa.”